Just nu läser jag (bland annat) Roger Lowensteins: When Genius Failed: The Rise and Fall of Long-Term Capital Management

Jag är inte riktigt klar ännu men tänkte ändå lägga in en kort minnesanteckning.

When genius failed handlar såklart om hedgefonden Long-Term Capital Management (LTCM) uppgång och fall. Fonden grundades på några av de mest välrenommerade akademiska ekonomernas arbete. Två av grundarna fick till och med ekonomipriset till Nobels minne i slutet av 90-talet.

Under en period var fonden gigantisk eftersom de inte bara tog in mycket pengar utan också lyckade hålla en hävstång på 20-30 gånger insatsen (bland annat genom att spela ut banker mot varandra utan att någon enstaka långivare någonsin förstod omfattningen av hävstången). 

Med den gigantiska hävstången kunde fonden sedan tjäna kolossalt med pengar på små små rörelser, ofta på olika former av räntepapper.

Handeln byggde på arbitrage som de identifierade med diverse formler så som Black-Scholes. Och bakom arbetet stod några ekonomiska koncept hämtade från Chicago-skolan så som en effektiv marknad och normalfördelningsantaganden. 

Under flera år gick det också enormt bra med tillväxt på 20-40%.

Som titeln antyder tog resan tillslut stopp och hela fonden fullständigt havererade och höll på att dra med sig stora delar av den finansiella ekonomin på global nivå.

Problemet var naturligtvis delvis en övertro på de ekonomiska modellerna. Här finns en lärdom för oss alla. För även om modeller är viktiga för hur vi tolkar världen så ska vi aldrig lura oss själva att modellerna är världen. 

Men det jag framförallt tar med mig är hur farlig hybris och övertro på sin egen talang är. Och hur svårt det är att undvika detta i tider när det går bra. Början på slutet för fonden kom när de styrande allt mer började söka sig utanför sina kompetensområden i jakt på ytterligare vinster. Det är det klassiska misstaget experter gör när de överför sin självbild av att vara bäst inom ett område till andra där de bör vara mycket mer ödmjuka.

En spontan reflektion är att Warren Buffetts framgång kanske mycket härstammar just från hans förmåga att vara ödmjuk även efter sina år av framgångar. (Men det var nog en lärdom han fick betala för). 

Leave a Reply